Minns inte exakt, men jag var nog i 10 års åldern. Nästan alla mina kompisar hade börjat spela fotboll. Flera av dem väldigt talangfulla. Jag bestämde mig för att också börja. Var med på nån träning, har inga som helst minnen av hur det gick. Ska jag gissa såg väl tränaren Benny ingen störe talang i mig. Men han var snäll den där Benny. Jag skulle få göra ett inhopp i nästa match. Som högerback. Bortamatch och jag kommer ihåg att jag vad extremt nervös. Vet att jag tänkte att Benny inte kan ha tänkt igenom detta. Skulle jag verkligen få speltid redan nu. Jag som knappt hade svettats i mina nya benskydd. Första halvlek gick och i den andra tittade plötsligt Benny på mig och sa: Zara, nu kan du hoppa in. Vår målvakt hade bollen och jag klev om på plan. De andra spelarna var på den andra planhalvan. Det var bara jag och målvakten. Hon släpper ner bollen och säger till mig. Zara, ta bollen. En millisekund vet jag att jag tänkte, "vadå ta bollen, är inte det här fotboll. Äh, det måste vara nån regel som Benny inte har berättat ännu". Varpå jag kliver fram, böjer mig ner...och TAR upp bollen. Just då hör jag några av mina lagspelare skrika: Var gör du Zara? Sen hör jag hur någon kommer rusande emot mig. Det är domaren. Han sätter visselpipan i munnen, blåser intensivt, pekar på en punkt framför målet och skriker: Straff! Jag tittar på Benny. Han vinkar in mig. Jag kommer inte ihåg vad han säger. Om han ens gör det. Jag sätter mig ner i gräset och vi förorar den där matchen.
Det här minnet är plågsamt trots att det gått mer än tjugo år.
Det kan ha varit här som mitt smeknamn uppkom. Bollan.
onsdag 24 februari 2010
måndag 22 februari 2010
Hålla diskbänken skinande
Minns tillbaka till en sommar och ett jobb inom hemtjänsten. Speciellt en äldre herre som hade en sak han var väldigt stolt över och det var hans diskbänk. Låt mig kalla honom Oscar. Oscar hade lyckats putsa upp denna diskbänk så att den glänste något så otroligt. Varje gång jag besökte Oscar så ville han visa upp den skinande diskbänken. Han var så omåttligt stolt över vad han hade åstakommit. Oscar ställde sig invid den och liksom svepte med armen över. Tada! Varje gång berömde jag denna diskbänk och Oscars insats för att få upp den otroliga glansen. Varje kväll, oavsett vem som kom så visade han upp diskbänken. Det ligger något tragisk över detta. Jag fick aldrig diska eller ens spola vatten i diskhon, det kunde stänka upp förstöra glansen. Kanske var detta ett sätt att komma runt frågorna om hur han egentligen mådde. Oscar gjorde bokstavligt talat sken av att allt var ok. Jag tror inte att Oscar lever idag. Men diskbänksfenomenet lever vidare. I bloggvärlden. Där kan man putsa och feja och vem som än tittar in kan man visa upp sitt skinande liv. Vill man lämna några fettfläckar gör man det, eller så putsar man lite extra. Jag hade önskat att Oscar en endaste gång hade struntat i den där diskbänken. Släppt jakten på den perfekta glansen. Det är liksom inte intressant i längden. Men jag minns honom.
onsdag 13 januari 2010
Tillbaka till framtiden
Sedan jag blev mamma har tiden fått en helt ny innebörd. Måttstocken är numera lilla Olle som varje dag visar upp en ny färdighet. Det är roligt att leva med Olle och tiden går sannerligen fort när man har roligt. Ibland går dagarna i ett och plötsligt inser jag att mycket har hänt utan att jag inte riktigt hängt med. I morse väcktes jag av sång på sängen, ett år till har gått och jag har blivit 33 år. Himmel, 33 år! Nu står vi inför en eventuell flytt, tillbaka till den ö som bodde på under 6 år. Det var 4 år sedan och nu är det dags att styra kosan tillbaka. Vi åkte därifrån som två och nu kommer vi tillbaka som tre. Det var med en tår jag lämnade ön för innestaden och det blir med en tår jag återvänder. Där jag lägger min hatt där är mitt hem eller hur det nu var. Men så känns det verkligen så länge man gör sina val med hjärtat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)